Publicerad under kategori: Integration
Nyckelord: Identitet,Jesenko Selimovic,medborgarskap,Nationaldag
Idag firas den svenska nationaldagen runt om i vårt land. Flaggorna vajar, orkestrar spelar, sill och potatis dukas fram. Samtidigt är firandet ganska försiktigt. Jämfört med exempelvis Norge och USA räknas inte nationaldagen som någon av de verkligt stora och viktiga högtiderna. Talande är att nationaldagen blev helgdag så sent som 2005. Talande är också att de flesta antagligen inte vet varför vi firar nationaldagen den 6 juni – för att Gustav Vasa valdes till kung den 6 juni 1523 och för att 1809 års regeringsform utfärdades den 6 juni. För många, kanske de flesta, är nationaldagen en välkommen helgdag. Varken mer eller mindre.
Vare sig man tycker detta är bra eller inte illustrerar detta ett komplext och oreflekterat förhållande till det svenska och den svenska identiteten. Att svenskar inte firar nationaldagen med större entusiasm ska inte tolkas som om den svenska identiteten nödvändigtvis är svag eller som om svenskar inte bryr sig om Sverige. Det ska snarare tolkas som om Sverige och den svenska identiteten fortfarande – om än i sjunkande grad – uppfattas som ganska självklara företeelser. Det är ingenting vi behövt kämpa oss till; därför är det ingenting vi har behövt tänka särskilt mycket på. Man firar som bekant inte vardagar. Man firar högtidligheter.
Därför är det ingen slump att nationaldagen blev helgdag så sent som 2005. I takt med ökad globalisering och ökad invandring befinner sig den svenska identiteten i omvandling. Många upplever den som hotad. Om man ska följa Benedict Andersons definition av nationen som en ”föreställd gemenskap” har det för många blivit svårare att föreställa sig den svenska gemenskapen. Sverige är inte vad det var. Det väcker frågor om vad Sverige är, vad Sverige bör vara, vad Sverige är på väg att bli.
Definitionen av nationen som en föreställd gemenskap är viktig därför att den understryker att nationen är en social konstruktion. Gemenskapen är inte verklig; den är föreställd. De som befinner sig inom gemenskapen föreställer sig att det har mycket eller det mesta gemensamt med andra inom gemenskapen, trots att de aldrig har eller troligen aldrig kommer att träffas, och trots att det finns enormt många och i vissa fall stora skillnader mellan människor inom den föreställda gemenskapen.
Att gemenskapen är föreställd betyder inte att den är oviktig. Om något definieras som verkligt blir det verkligt för dem som delar föreställningen. Varje land behöver också någon form av föreställd gemenskap och identitet, eller för att citera Jasenko Selimovic´s mycket läsvärda artikel på DN Debatt den 5 juni: ”Ett land måste ha ett samhällskitt som utgör grunden för solidaritet medborgarna emellan. Det ger legitimitet åt statens institutioner och representanter, det gör att maktutövandet upplevs legitimt. Detta samhällskitt gestaltas i medborgarskapsidealet eftersom det svarar på frågan om vilka som utgör ett ”vi”.
Att gemenskapen är föreställd understryker dock att hur gemenskapen föreställs är föränderligt och öppet för förhandlingar. Det som uppfattades som ”svenskt” när Gustav Vasa valdes till kung 1523 är inte samma sak som idag. Det som uppfattades som ”svenskt” när 1809 års regeringsform utfärdades är inte samma sak som idag. Det som kommer att uppfattas som svenskt 2020 eller 2050 kommer inte vara samma sak som idag.
Frågan är därför inte enbart vad som är svenskt och vari den svenska identiteten ligger. Frågan är också vad som bör uppfattas som svenskt.
Svaret kan inte vara det etniska ursprunget. Sverige är sedan länge ett land där människor av många olika etniska ursprung bor och lever och där etniciteter har blandats. De flesta svenskar kan, om de går tillräckligt långt tillbaka i tiden, hitta rötter i andra länder. Av moraliska och demokratiska skäl är det också uteslutet att försöka definiera svenskhet utifrån etnisk tillhörighet.
Av detta följer att svenskhet inte heller kan definieras utifrån etniska eller fysiska markörer som hudfärg eller hårfärg. Utomlands må svenskar uppfattas som långa och blonda, men det är som bekant en myt. Också bland dem vars rötter i Sverige sträcker sig generationer tillbaka finns det en många som skulle uteslutas om svenskheten definierades utifrån vissa karaktärsdrag kopplade till utseendet.
Det är också svårt att tänka sig att definiera svenskheten utifrån någon specifik kulturell gemenskap. Om det någon gång fanns en ursprunglig svensk kultur, vilket historiker vet är en myt, är den inte levande idag. Det som möjligen må uppfattas som en svensk kultur idag har formats under århundraden under mer eller mindre intensiva intryck hämtade från andra länder. Det finns dessutom lika mycket kulturella skillnader inom landet och mellan människor inom den ”svenska” gemenskapen som det finns mellan varje form av ”svensk” kultur och andra kulturer. Varje försök att identifiera vad som skulle vara någon form av ”svensk” kultur slutar också ganska snabbt antingen med att det går att spåra de kulturella uttrycken till andra länder eller att vi delar dem med andra länder.
Det kanske bästa sättet att beskriva svenskheten och dess komplexitet finner jag i Qaisar Mahmoods nya och mycket läsvärda bok ”Jakten på svenskheten”. I den skriver han: ”Det närmaste jag kan komma att beskriva det jag upplevt som svenskheten kan liknas vid en lök som består av olika lager. Bonde-, bruks-, industri- och det postmoderna samhället har bidragit med varsitt lager till såväl föreställningen om svenskheten som till de faktiska normer och beteenden som existerar i Sverige. Varje lager har byggt vidare på tidigare lager. Genom globalisering och invandring läggs just nu ett ytterligare lager till den svenska löken”.
Givet det historiska faktumet att nationella identiteter alltid är föränderliga måste varje definition av svenskhet vara inkluderande och öppen för fortsatta förändringar. Alla som bor i Sverige och har svenskt medborgarskap bör också ha tillträde till den nationella identiteten. Den nationella identiteten bör kopplas just till den nationella gemenskapen, inte till någon form av inbillad och samtidigt exkluderande etnisk eller kulturell gemenskap.
Grunden för den svenska identiteten måste därför vara medborgarskapet: att man har svenskt pass och har åtagit sig att följa svenska lagar. Har man svenskt medborgarskap är man svensk. Punkt.
Om detta räcker för att den nationella identiteten ska fungera som samhällskitt är dock tveksamt. Nationella identiteter är inte enbart konstitutionella. De är också emotionella. Styrkan i exempelvis den amerikanska identiteten är därför idén om den amerikanska drömmen, öppen för alla medborgare oavsett ursprung som följer spelets regler och är villiga att arbeta hårt. Att den amerikanska drömmen för de flesta aldrig blir verklighet spelar mindre roll för den nationella identiteten och stoltheten än tron på idén som sådan.
Frågan är om det vore möjligt att formulera en idé om den svenska drömmen, och hur den i så fall skulle formuleras?
Skrivet av: Jesper Strömbäck
Jesper Strömbäck är huvudsekreterare och kanslichef för regeringens Framtidskommission. Under perioden som arbetet med regeringens Framtidskommission pågår är Jesper tjänstledig från tjänsten som professor i journalistik och politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, Campus Sundsvall.
Möt Jesper Strömbäck i en filmad intervju.
Högupplöst porträttbild: http://rkbildarkiv.se/ Länk till bio
