Generationsväxling i Sverige

Publicerad under kategori: Demografi
Nyckelord: Institutet för framtidsstudier,Linnéuniversitetet,Thomas Lindh

När Framtidskommissionens möts bjuder man också in ett antal expeter som gör framtidspaningar utifrån sin expertis. Thomas Lindh, forskningsledare i profilområdet befolkning och ekonomi och verksam vid Linnéuniversitetet, var en av dem som talade vid Framtidskommissionens första möte. Här följer några viktiga poänger som han vill förmedla.

Åldrandet är en gemensam trend i de utvecklade ekonomierna, men takten i åldrandet varierar kraftigt. Just nu har vi i Sverige tre år kvar tills den siste fyrtiotalisten fyller 65, men ökningstakten i den befolkningsandelen har redan börjat avta. Förutom pensionsuttagen drar befolkningen mellan 65-75 inte några stora resurser av vård och omsorg även om det börjar öka. För de flesta andra länder kom deras baby boomar efter andra världskriget i vissa fall långt efter. I USA toppade födelsetalen runt 1957-58 då de svenska födelsetalen under 1950-talet bottnade.

Åldrandet är inget nytt. I Sverige åldrades befolkningen snabbt på 1960-1970-talet så att vi under 1980-talet och första halvan av 1990-talet had världens högsta befolkningsandel över 65. Bara länder med mycket lågt barnafödande (runt 1.3 barn per kvinna) har kommit ikapp och förbi oss. Sverige har alltså varit ledande i befolkningens åldrande.

Åldrandet kommer att medföra en långsammare makroekonomisk utveckling.  Det beror främst på att antalet försörjare minskar i förhållande till de som blir försörjda. Men det rör sig inte om några dramatiska skillnader kanske en procentenhet lägre tillväxt i genomsnitt över ett par decennier. Delvis beror detta på att arbetskraften föryngrats och behöver tid på sig att mogna och finna sina mest produktiva platser i ekonomin.

Å andra sidan kan en mindre rörlig befolkning minska trycket på miljön. Frekvensen av arbetsresor och andra transporter kan komma att minska i en åldrande befolkning.

I en internationell jämförelse är Sverige relativt väl förberett. Dels har vi redan väl utbyggda vård- och utbildningssystem. Våra födelsetal ligger på en nivå där vi med en måttlig immigration och ökat arbetskraftsdeltagande inte behöver frukta en absolut minskning av arbetskraften, vilket kommer att bli fallet i t ex Tyskland och Ryssland. Vi har också klarat av viktiga strukturförändringar som pensionsreformen och utbyggnaden av tjänstesamhället.

Det finns många anpassningsmarginaler. Vi kan jobba litet mera (vi tog ut en stor del av välfärden i ökad fritid under 1950-60-talet). Vi kan jobba litet längre, både börja litet tidigare och sluta litet senare. Det senare är emellertid inte det viktigaste. Internationellt sett har vi mycket högt arbetskraftsdeltagande bland de äldre. Ungdomsarbetslösheten har under lång tid nu legat på internationellt sett mycket höga nivåer. Vi kan betala litet mera i skatt och litet mer i avgifter och privata försäkringar. En stor del av dessa anpassningar kan dessutom ske spontant utan större politiska ingrepp (med undantag för ungdomsarbetslösheten). Men den viktigaste politiska insatsen är ett effektivare och dyrare utbildningssystem (som naturligtvis också påverkar ungdomsarbetslösheten).

Åldrandet innebär att flödena börjar gå uppåt i åldrarna i det intergenerationella omfördelningssystem som varje samhälle har. Oavsett omfördelningssystem påverkas därför hela ekonomin. I traditionella familjeansvarsmodeller ramlar alltfler äldre ur, antingen för att de inte har barn eller för få barn med tillräcklig egen försörjningsförmåga. I den finansiella kapitalförsörjningsmodellen (spara nu konsumera sen) kommer stora delar av befolkningen att vara oförmögen att spara ihop tillräckligt mycket för att betala vård och omsorg. I den offentliga omfördelningsmodell som dominerar i Sverige finns en högre grad av försäkringsmoment men skatteuttagen kan leda till olyckliga incitamentseffekter. Oavsett system är utbildningssatsningar det säkraste sättet att minimera problemen.

Skrivet av: Thomas Lindh