Dagen efter Rio+20

Publicerad under kategori: Grön tillväxt
Nyckelord: FN,Global hållbarhet,Gunilla Carlsson,OECD,Rio+20

Pekka Mellergård, docent i neurokirurgi och högskolerektor tillika medlem i Framtidskommissionen, har just kommit hem från Rio. Här delar han med sig av sina intryck.

Rio+20 har inneburit ett antal ”första” för min del: första gången i Brasilien, första gången på en FN-konferens, första gången medlem i en svensk delegation. För att inte tala om första midsommarfirandet med mer eller mindre framträdande medlemmar i det svenska politiska etablissemanget – dansa ”Små grodorna” kan de, det kan jag försäkra! Det är kanske inte så konstigt om huvudet är fullt av intryck som behöver sorteras…

Några rubriker tränger sig på. En handlar om storslagen maktlöshet. Här är världens ledare med sina olika entourage samlade, med mycket självhävdelse, smågnabb om talarordning, motorcykelkonvojer med svarta bilar med färgade glas och den vanliga blandningen av egenintressen baserade på ambitionerna hos individer, organisationer och nationer. När detta berg häver sig så föds det i bästa fall en mus, tycks det. Det är många fler som vill leda än som kan leda, på det sätt världen behöver.

Men det är alltså så här världen ser ut, hur svårt det än är att acceptera. Kanske man bara måste gilla läget, och göra det minst dåliga av det. Jag träffade i alla fall många kloka människor som valt det förhållningssättet. Människans skröplighet och tvetydiga natur tycks svårreformerad. Och trots allt sitter man ju här och lyssnar istället för att skjuta på varandra, även om det mesta är hårt regisserat.

Jag måste ändå erkänna att det var roligare på det parallella ”Peoples Summit” i Parc de Flamengo, på andra sidan stan.  Lika många deltagare, nästan lika välorganiserat, med färre kostymer men med betydligt mer skaparglädje, vilja och energi. Och med diskussioner som var autentiska. Frustration, visst. Men också en känsla av att allt inte är kört, att olika typer av initiativ faktiskt kan och kommer att göra skillnad. Både för klimatet, andra miljöfrågor, för hållbar utveckling och för rättvisa och mänskliga rättigheter. Mitt intryck är att det i detta avseende fanns en intressant och lovande överlappning mellan alternativkonferensen och deltagarna i Riocentrets s.k. ”major interest groups”, med olika representanter för det mer officiella civilsamhället, inklusive ungdomsorganisationer, kyrkor, fackföreningar, kvinnogrupper, minoritetsfolk med flera.

Det blev ett slutdokument från Rio+20. Urvattnat och till intet förpliktigande, menar de flesta. Ribban läggs efter de som vill minst. Flera än någonsin tidigare ställer sig frågan om dessa stora multinationella möten snarare är ett hinder en än hjälp i försöken att möta de utmaningar mänskligheten står inför.

Många i den svenska delegationen lämnade  nog med känslan av ”både-och”. FN är det enda vi har för sådana här globala överläggningar, och att ersätta det med nya mindre konstallationer vore knappast konstruktivt. Men situationens allvar kräver också nya typer av initiativ. Och där har Sverige fortfarande ett internationellt förtroendekapital som gör det möjligt att ta ett större ansvar än vad som motsvarar vår försvinnande lilla del av jordens befolkning. En framtidsutmaning, om någon.

Samtidigt finns det en hel del egen hemläxa att göra. ”Max” från Latinamerikagrupperna påminde om det vid den svenska delegationens sista morgonmöte, då även andra svenskar som varit på något av de båda Riomötena var inbjudna. Hemma i Sverige får Stora Enso pris som ett föredöme för hållbar utveckling; av många brasilianare betraktas företaget som en av de stora miljöbovarna, utifrån vad som tycks vara goda skäl. Samma dag kommer en OECD-rapport som starkt kritiserar Sveriges oförmåga att ta itu med svenska företags mutbrott i samband med internationella affärer, ofta med implikationer på de problemställningar som Rio+20 har adresserat. Den i verkligheten (jämfört med massmedia) betydligt mer charmiga fullblodspolitikern och biståndsministern Gunilla Carlsson lyckades skickligt undvika Max fråga. Men den och liknande frågor kvarstår, och har väldigt mycket att göra med Sveriges framtida trovärdighet i frågor om hållbar  utveckling.

Skrivet av: Pekka Mellergård