”Sveriges viktigaste fråga”

Publicerad under kategori: Arbetsmarknad
Nyckelord: Amanda Björkman,Dagens Nyheter,Martin Liby Alonso,OECD,Olof Åslund,Veckans Affärer

Framtidskommissionens kansli bjuder in gästskribenter. Denna gång är det Amanda Björkman som är grundare av Sverigesresurser.se, en debattsajt för integrationsfrågor.

Integration är Sveriges i särklass viktigaste fråga. Oavsett om vi vill jobba mot barnfattigdom eller hitta lösningar på allmänna välfärds- och pensionsproblem, är nyckelfrågan hur vi utvecklar och ökar effektiviteten i svensk integrationsprocess.

För om landets integrationsprocess hade varit en affärsverksamhet så skulle omedelbar konkurs ha varit ett faktum. Inte på grund av yttre hinder och framför allt inte på grund av brist på kapacitet, men ingen verksamhet överlever en sådan brutal ineffektivitet.

Det är ord och inga visor – OECD har till exempel visat att av samtliga medlemsländer är glappet i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda allra störst bland oss svenskar. Tidningen Veckans Affärer har vidare visat att om vi kunde åtgärda denna skillnad skulle det tillföra statskassan 34 miljarder kronor – varje år.

”Om de mönster vi ser idag inte förändras, så kommer problemen ur ett samhällsperspektiv vara mycket större om 10–20 år” påpekar Olof Åslund, generaldirektör för Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, efter Framtidskommissionens tredje möte. Om vi låter orden sjunka in så är det en ytterst allvarlig profetia Åslund kommer med, en prognos som minst sagt ställer höga krav på fortsatt arbete med integrationsfrågan.

Men att konstatera att detta är viktigt för landets framtid och att tillsätta utredningar räcker inte. En aktiv och konstruktiv politik behöver nu bedrivas och för det krävs en frisk och sund, men också aningen torr debatt.

Kanske sätter Martin Liby Alonso fingret på det när han i DN hävdar att invandrings- och integrationspolitik allra bäst diskuteras av torra teknokrater. För det som behövs är ett skifte från dagens ryggradsbetonade reflexer till ett sakligt samtal. Det är nämligen enda sättet att ta reda på hur den potential som idag är fast i dåliga system och ovärdiga attityder kan frigöras. Etablering, arbetsmarknad, skola och boende – där bör fokus ligga i diskussionen om integration. Mer spektakulärt än så är det inte. Men lyckas vi med det, så får vi fram svaret på Sveriges viktigaste fråga.

Skrivet av: Amanda Björkman

Amanda Björkman är grundare till Sverigesresurser.se, landets första debattsajt för integrationsfrågor. Ambitionen är att leverera konkreta lösningar på integrationsproblem. Parallellt med detta studerar hon till ekonom på Handelshögskolan i Stockholm. Länk till bio

Försämrar datorerna verkligen läsförmågan?

Publicerad under kategori: Skola
Nyckelord: Dagens Nyheter,Finland,Jesper Strömbäck,Läsplatta,Time

”Datorerna får svenska barn att läsa allt sämre” slog Dagens Nyheter fast i en rubrik den 13 mars. Artikeln grundar sig på rapporten ”Läsarnas marknad, marknadens läsare” utgiven av den pågående litteraturutredningen.  Enligt rapporten visar olika undersökningar att både barns och ungdomars läsförmåga har försämrats. Även om utvecklingen inte är ny tyder det mesta på att försämringen i läsförmågan har tilltagit under det senaste decenniet. Enligt några av de forskare och författare som medverkar i artikeln och rapporten beror detta i stor utsträckning på den ökade datoranvändningen.

Än så länge har jag inte hunnit läsa hela rapporten och kan därför inte bedöma vilket stöd det finns för tesen att den försämrade läsförmågan beror just på den ökade datoranvändningen. Det kan finnas många andra, och samverkande, faktorer som har lika stor eller större betydelse. Det är alltid lätt att skylla på ny teknik, samtidigt som ökad datoranvändning inte är något unikt för Sverige. Exempelvis är datoranvändningen mycket utbredd också i Finland som ofta hyllas för sina framgångar på skolområdet. Om datoranvändningen vore det stora problemet borde läsförmågan sjunka också i andra jämförbara länder, men så tycks inte ha skett.

Att den ökade datoranvändningen har betydelse för läsandet och läsförmågan råder det dock knappast någon tvekan om. Datorer, smarta telefoner och läsplattor samt att vi i princip alltid är uppkopplade påverkar både hur vi inhämtar och bearbetar information, på samma sätt som tidigare tv:n och radion påverkade vårt läsande. Frågan är därför inte om vårt läsande och vår informationsinhämtning påverkas av datorerna. Frågan är hur.

Ett svar lyfts fram i ett aktuellt nummer av Time. Enligt artikeln har datorerna, och att vi alltid är uppkopplade, haft åtminstone tre effekter på hur vi inhämtar och bearbetar information. För det första, när vi konfronteras med frågor som vi inte kan besvara engagerar vi oss allt mindre i att tänka kring frågan för att istället fundera över var vi kan hitta svaret. För det andra, när vi förväntar oss att vi ska kunna hitta information senare är vi sämre på att lägga informationen på minnet. Detta leder till den tredje effekten, nämligen att vi blir allt sämre på att lära oss saker utantill och allt bättre på att söka efter information.

Om detta är bra eller dåligt kan alltid diskuteras. På ett sätt är det rationellt att ägna mindre mental energi åt att lära oss sådant som vi ändå snabbt kan söka information om. På ett annat sätt är det problematiskt, eftersom förmågan att värdera information förutsätter att man har en gedigen bas av relevant kunskap och information att utgå från. Information och kunskap är dessutom inte samma sak. Vi kan söka information, men för att bygga upp kunskap krävs att vi lär oss och bearbetar informationen.

Oavsett vilket innebär teknikutvecklingen nya utmaningar för läsandet och lärandet; för hur vi inhämtar och bearbetar information och kunskap; och för pedagogiken från förskola till universitet. Därför är det viktigt med forskning och en levande diskussion om teknikutvecklingens betydelse för lärande och läsande. Därför är det också viktigt att inte fastna i förenklade och teknikfientliga positioner.

För att återkoppla till rubriken i Dagens Nyheter: det kan aldrig vara datorerna som får svenska barn att läsa allt sämre. Det kan möjligen vara det sätt på vilket datorerna används av barn och ungdomar i skolan och hemmen. Den distinktionen är oerhört central om vi ska förstå och kunna möta de utmaningar som teknikutvecklingen innebär för läsandet och lärandet.

Skrivet av: Jesper Strömbäck

Jesper Strömbäck är huvudsekreterare och kanslichef för regeringens Framtidskommission. Under perioden som arbetet med regeringens Framtidskommission pågår är Jesper tjänstledig från tjänsten som professor i journalistik och politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, Campus Sundsvall. Möt Jesper Strömbäck i en filmad intervju. Högupplöst porträttbild: http://rkbildarkiv.se/ Länk till bio

”Vi behöver en ny kapitalism som är mer ansvarstagande”

Publicerad under kategori: Arbetsmarknad
Nyckelord: Dagens Nyheter,Kapitalism 4.0,Klas Eklund,svenska modellen

Artikel publicerad i Dagens Nyheter
Av: Klas Eklund, seniorekonom SEB, adj professor Lunds universitet, medlem i Framtidskommissionen

Drygt 20 år efter Murens fall, kommunismens död och kapitalismens seger har debatten om det ekonomiska systemet skjutit ny fart. Occupy-rörelsen har fått oväntat sällskap av Financial Times, som dragit igång en artikelserie om ”The Crisis of Capitalism”.

Bakgrunden är de ekonomiska kriserna i Väst; finanskris, skuldkris, permanent hög arbetslöshet och stora klyftor – men också miljö- och klimathot. Fram träder ett system som inte tar långsiktigt ansvar och som lämnar alltför många vid sidan av – i arbetslöshet eller utan möjlighet att delta i de rikas standardhöjning.

Men vad ska vi ha i stället? Något nytt och fräscht alternativt system finns inte på kartan. De avreglerade finansmarknaderna har visserligen utlöst en djup kris – men i global skala är kapitalismen som system ohotad. Planekonomin är död; bara Nordkorea klamrar sig fast vid liket. Kina och Ryssland har övergått till varianter av statskapitalism. Någon annan utmanare till den västliga kapitalismen finns inte.

Frågan är därför i praktiken inte vad kapitalismen ska ersättas med utan hur nästa fas av kapitalism bör se ut. Kapitalismen är inte ett en gång för alla fixerat system utan flexibel och förnybar. Den bygger på privat äganderätt och marknadsekonomi – men dessa kan kombineras på många sätt och med olika former av offentligt inflytande.

Den västliga kapitalismen har gått igenom tre stadier: Laissez-faire-kapitalismen (som havererade efter kraschen 1929), keynesianism med stabiliseringspolitik (som stelnade i stagflation under 1970-talet), och avreglerad finanskapitalism (som inledningsvis gav dynamik men ledde till kraschen 2008). Anatole Kaletsky har med dagens mjukvaruterminologi kallat dem ”Kapitalism 1.0”, ”Kapitalism, 2.0” och ”Kapitalism 3.0”.

Hur ska då ”Kapitalism 4.0” se ut?

Den måste försöka stabilisera finansmarknaderna för att undvika nya krascher. Den måste också bli mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande; utanförskap och segregering måste minskas.

Någon enkel pendelrörelse tillbaka till regleringarna under ”Kapitalism 2.0” är inte önskvärd. Det skulle innebära att vi i onödan upprepar den tidens misstag, med stelheter och inflation. De flesta av oss vill säkert också undvika den auktoritära kinesiska varianten. Låt oss i stället försöka lära både från Kapitalism 2.0 och version 3.0 – samtidigt som vi tacklar de nya miljöutmaningarna.

Sverige ligger bättre till än de flesta andra länder. Finanskrisen har slagit mildare här. Men mycket återstår. En skiss över viktiga ekonomiska reformer för en mer ansvarstagande och inkluderande kapitalism kan se ut så här:

• Företagen måste ta ett utökat samhällsansvar. Ska de förtjäna vårt förtroende måste de visa att de är goda samhällsmedborgare. När marknadsekonomin segrat måste segraren ta ansvar; eller som Pippi och Bamse säger: ”Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll”. Ett bra företag strävar inte bara efter aktieägarvärde utan gör det också möjligt för de anställda att förkovras och utvecklas; det tar ansvar för sin sociala närmiljö, skapar nya instegsjobb, driver på teknisk utveckling, energieffektivisering och långsiktigt miljöarbete.
• Banker spelar en samhällsnyttig roll genom att omvandla sparande till investeringar, förse växande företag med kapital och förvalta sparmedel. Men runt millennieskiftet blev en alltför stor del av den finansiella verksamheten i de anglosaxiska länderna spekulativ. Sverige är här betydligt mer robust. Men kapitalbuffertarna måste ändå öka, och penningpolitiken ta större ansvar för den finansiella stabiliteten. Någon återgång till hårda nationella regleringar och kapitalprotektionism är dock varken önskvärd eller möjlig. Länder på olika utvecklingsnivå kan få ömsesidigt utbyte av att handla med kapital och investera över gränserna.
• Hög ungdomsarbetslöshet är det enskilt farligaste hotet mot sammanhållningen, i Sverige och flera andra länder. Trösklarna till arbetsmarknaden är för höga. För att minska utanförskap och permanent arbetslöshet måste det bli enklare att komma in på arbetsmarknaden. Ingångslönerna måste vara lägre, diskriminering bekämpas, lärlingsjobb tillskapas och skolan bli bättre på att förbereda eleverna inför praktiska arbetsuppgifter. En viktig uppgift är att förena rörlighet med trygghet – ”flexicurity”, som det kallas i den internationella debatten.
• Nya konkurrenter stormar fram på världsmarknaden i en skala som aldrig förut. Kina och Indien utmanar de gamla industriländerna med alltmer sofistikerade produkter och tjänster. Alltfler jobb – även sådana som kräver avancerade kunskaper och hög utbildning – kommer att kunna flyttas ut ur landet. För att nå full sysselsättning behöver vi därför gå på två ben. Vi måste vara bra på spetskompetens, kunskapsspridning och innovation – men vi måste också ge utrymme för enklare tjänstejobb som inte kan flyttas. Röntgenläkaren kan sitta i Bangalore och göra diagnoser på en patient i Lund. Men den sköterska som ska behandla liggsår och vända den gamla måste finnas på plats.
• En stor del av de framtida jobben kommer att finnas i vård och omsorg. Här krävs fler anställda eftersom befolkningen åldras och blir mer vårdkrävande. Relativt sett blir dock den typen av tjänster allt dyrare eftersom det är lättare att ersätta människor med maskiner i tillverkningsindustrin än att göra det inom omsorgen. Fortsatt stigande kostnader kräver nytänkande, konkurrens och effektivitet även inom välfärdssektorn. Någon återgång till offentliga monopol är därför omöjlig. Däremot krävs att upphandling och kvalitetskontroll måste bli mycket bättre. Vi måste utveckla nya samverkansformer mellan privata företag och offentlig finansiering.
• Miljövänlig teknik måste stimuleras för att minska belastningen på vår planet. Det mest effektiva medlet är att ändra priser och belöningssystem så att det lönar sig att agera grönt, både för företag och för hushåll. Det ska löna sig att utveckla ny teknik, och det ska vara billigt att konsumera grönt. Men det ska vara dyrt att smutsa ned, använda fossila bränslen och att konsumera varor och tjänster som skadar miljön. Mätmetoder och mål bör läggas om. De traditionella nationalräkenskaperna, inklusive BNP-begreppet, är omoderna och härrör från en tid då produktionen mättes i ton och hektoliter. De tar inte hänsyn till humankapital och naturkapital. Sverige bör gå i spetsen för att utveckla nya analytiska metoder såsom grön BNP – precis som vi gjorde under ”Kapitalism 2.0”, då vi var ledande i att utveckla den tidens moderna analysinstrument.

Sverige ligger ovanligt bra till på flera av dessa områden – dock ej ungdomsarbetslösheten. Efter förnyelsen av politiken de senaste 20 åren har den moderniserade ”svenska modellen” kommit att ses som ett föredöme i många andra länder. Det ger en bas att gå vidare och bygga ett hållbart folkhem, ett som ska fungera efter finanskapitalismens era och i en globaliserad ekonomi – en mer ansvarstagande och inkluderande kapitalism. En svensk ”Kapitalism 4.0”.

______________________________________________

Du som läsare kan kommentera texten men eftersom det inte är en redaktionsmedlem kan du inte förvänta dig återkoppling från skribenten.

Skrivet av: Klas Eklund

Ekonom och professor. 59 år och född i Ängelholm. Senior Economist på SEB samt adjungerad professor vid Ekonomihögskolan, Lunds Universitet. SEB:s chefekonom mellan 1994 och 2007, ledde regeringens produktivitetsdelegation 1990-91.   Möt Klas Eklund i en filmad intervju. Högupplöst porträttbild: http://rkbildarkiv.se/ Länk till bio