Publicerad under kategori: Landsbygd
Nyckelord: Charlotte Lilja,Gotland,Gunnar Bendelin,Landsbygdsupproret,Lars Trägårdh,Per Schlingmann
En viktig del av Framtidskommissionens arbete är att bidra till en framtidsinriktad diskussion i alla delar av samhället. I den diskussionen är det viktigt att många röster kommer till tals, och gärna röster som annars sällan kommer till tals och blir hörda.
På onsdagen åkte delar av Framtidskommissionen därför till Gotland för att träffa gymnasieelever och representanter för det så kallade Landsbygdsupproret (dokument) och höra hur de ser på framtiden och vilka framtidsutmaningar som de ser. Förutom jag själv deltog Lars Trägårdh, medlem av Framtidskommissionen samt Per Schlingmann, statssekreterare på Statsrådsberedningen.
I Visby träffade vi först cirka 20 elever från Christopher Polhemsgymansiet, Elfrida Andrégymnasiet och Richard Steffengymnasiet. Det blev en mycket givande diskussion kring hur de ser på sin egen, Gotlands, och Sveriges framtid och framtidsutmaningar. Ett dominerande intryck är att de flesta såg positivt på den egna och Sveriges framtid, men att pessimismen var betydligt större när det gäller Gotlands framtid. Nästan alla planerade att flytta från Gotland, och många ville även flytta utomlands – åtminstone för en period. Att stanna kvar på Gotland sågs inte som ett alternativ, även om många kunde tänka sig att eventuellt flytta tillbaka någon gång i framtiden.
Ett av skälen till varför man vill flytta är för att studera vidare, vilket bekräftade vad rektor Charlotte Lilja sade tidigare på dagen: ”De flesta vill – eller tror att de måste – gå på högskolan”. Men det handlar också om att komma ut och bort, möta nya intryck och få nya erfarenheter. Gotland – och i en del fall också Sverige – upplevs som för litet och begränsat.
Valmöjligheternas paradox
Ett annat dominerande intryck handlar om den frihet men också ångest som följer av de ökade valmöjligheterna. Samtidigt som många elever gav uttryck för att hela världen ligger öppen för dem och för att det finns nästan oändliga valmöjligheter skapar det en viss ångest. Vad ska man egentligen välja? Var ska man bo, vad ska man studera, vad vill man arbeta med? Någon uttryckte det som ”att systemet antar att man redan från början vet vad man ska bli; vet man inte det är det lätt att gå vilse i systemet”. Pressen att välja rätt första gången, inte minst när det gäller utbildningen, upplevs som stor. Det är både en frihet att välja och samtidigt ett ofrånkomligt tvång.
Ett tredje intryck handlar om upplevelsen att inte bli lyssnade på och inte tagna på allvar. Vi fick höra flera exempel på att skolan och myndigheter inte lyssnar på unga och åtgärdar problem som eleverna upplever som stora, bland annat när det gäller undervisning i undermåliga lokaler. Men det handlar också om en upplevelse av att myndigheterna prioriterar turister framför de unga och deras behov.
Bilden visar: Stephanie Linnander, Amanda Lerman, Amanda Nord och Jesper Skalberg. Foto: Fanny Bjurström.
”Visbyfixering”
Just prioriteringar var en viktig fråga också när vi träffade representanter för Landsbygdsupproret på Gotland. Upproret startade i vintras som en reaktion mot nedläggningen av skolor och utarmningen av den gotländska landsbygden, och som en protest mot vad initiativtagaren Gunnar Bendelin kallar ”Visbyfixeringen” hos politiker och myndigheter på ön. Dagen före nyår samlades hela 3000 demonstranter i Visby, vilket visar på ett enormt engagemang.
Detta engagemang var också tydligt när vi träffade Landsbygdsupproret för en mycket intressant diskussion kring vad de ser som problem och möjligheter. Till de problem som lyftes fram hörde bland annat en successiv försämring av den offentliga servicen på landsbygden, bristerna när det gäller infrastrukturen både på Gotland och förbindelserna med fastlandet. De lyfte också fram bristen på riskkapital och kapitalförsörjning på landsbygden och att de högre utbildningarna alltmer koncentreras till fastlandet. Till detta menade de att regelverken är kostsamma och anpassade för stora snarare än för små företag, och att det råder en tjänstemannakultur på många myndigheter där man ser sig som kontrollant istället för rådgivare och leverantör av tjänster.
Mångföretagare
Allt detta innebär stora utmaningar för näringslivet och de som bor på landsbygden. Det tar sig bland annat uttryck i att många företagare på landsbygden är mångföretagare. De kanske bedriver jordbruk samtidigt som de hyr ut stugor eller bedriver restaurang- eller caféverksamhet. Det innebär att man möter många olika regelverk, vilket gör det extremt komplicerat och arbetsamt. En av deltagarna hävdade att det är fler som slutar med lantbruk på grund av regelbördan än på grund av dålig lönsamhet, och att många avstår från företagande på grund av de många och komplicerade regelverken.
Helt klart är att landsbygden står inför stora utmaningar, både på Gotland och på andra ställen i Sverige. På Gotland blir problemen och utmaningarna dock särskilt tänkvärda med tanke på att Gotland på många sätt utgör ett Sverige i miniatyr.
Det som imponerade mest med mötet med Landsbygdsupproret var samtidigt det enorma engagemanget och kampviljan. Man är trött på den ständiga utarmningen av landsbygden, men man har också hittat kraften att försöka vända utvecklingen. Vad man begär är inte att myndigheter av olika slag ska fixa problemen. Vad man begär är myndigheter som underlättar för företag och människor på landsbygden att utvecklas av egen kraft snarare än myndigheter som bidrar till problemen genom att alltid utgå från städernas villkor och att storskalighet är bättre än småskalighet.
Samla lokala styrkor
Ett annat dominerande intryck är förmågan att se möjligheter i problemen. Bland annat lyfte Lansbygdsupproret fram en förändrad kultur som betonar samverkan och samarbete, både bland människor och på myndigheterna. Lokala utvecklingsbolag bildas och bidrar till att samla lokalsamhällets styrkor. De vill utveckla modeller för non-profit och socialt företagande, inte minst på mikronivå; och de pekar på att det går att ändra exempelvis upphandlingar och anbudsunderlag för att göra det enklare för småföretag att konkurrera.
Avfolkningen av landsbygden och urbaniseringen är en process som pågår över i princip hela Sverige och flertalet andra länder. Dessa processer innebär enorma utmaningar både för landsbygden och städerna. Några enkla svar på hur dessa utmaningar ska mötas finns inte, men personligen är jag efter gårdagens möten övertygad om tre saker.
Ungas perspektiv
För det första, det lokala engagemanget och tron på att man själv kan påverka är nödvändigt för att det ska vara möjligt att skapa en levande landsbygd. För det andra, samtidigt som myndigheterna måste följa regelverken skulle många myndigheter kunna bli mycket bättre på att lyssna och ta hänsyn inte bara till städernas, de stora organisationernas och de röststarkas villkor, utan också till landsbygdens, de mindre organisationernas, samt till de ungas villkor. För det tredje stärks jag i uppfattningen att det är oerhört viktigt att framtidsdebatten inkluderar så många röster som möjligt. Dit hör inte minst ungas röster. Att säga att barn och ungdomar är framtiden har sagts så ofta att det nästan blivit en floskel, men det hindrar inte att det rymmer mycket sanning.
Skrivet av: Jesper Strömbäck
Jesper Strömbäck är huvudsekreterare och kanslichef för regeringens Framtidskommission. Under perioden som arbetet med regeringens Framtidskommission pågår är Jesper tjänstledig från tjänsten som professor i journalistik och politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, Campus Sundsvall.
Möt Jesper Strömbäck i en filmad intervju.
Högupplöst porträttbild: http://rkbildarkiv.se/ Länk till bio
