Publicerad under kategori: Rättvisa och sammanhållning
Nyckelord: Civilsamhälle,Mångfald,Pluralism
Sverige har på kort tid förvandlats till ett mångkulturellt land, där människor med olika ursprungskulturer, hemspråk och religiösa övertygelser ska samsas. Hur klarar vi av det? Bättre än många andra länder, är en vanlig bedömning. Olika enkätundersökningar visar gång på gång att vi som bor här är påfallande toleranta och hyser ovanligt stor tillit sinsemellan. Det har inte förändrats med invandringen. I den senaste attitydundersökningen från SOM-institutet vid Göteborgs universitet anser exempelvis en lägre andel än någonsin att Sverige borde ta emot färre flyktingar.
Så är då allt frid och fröjd, nu och i framtiden? Nja. I senaste numret av tidskriften Axess granskas bilden närmare av Sverige som ett ”post-nationellt” land genomsyrat av universella värderingar och en stor öppenhet för mångfald. Historieprofessor Lars Trägårdh, medlem i Framtidskommissionen, presenterar en serie artiklar om svårigheterna att acceptera ett mer pluralistiskt civilsamhälle i den tidigare så enhetliga svenska staten.
I sin introduktion pekar Lars Trägårdh på att den svenska toleransen är villkorad. Den förutsätter att nykomlingar anammar typiskt svenska värderingar som i internationellt perspektiv är rätt extrema – långtgående individualism, jämställdhetssträvan och obundenhet av traditioner. Enligt undersökningen Mångfaldsbarometern har de extremt negativa attityderna till mångfald avtagit och omfattas nu endast av 4,9 procent. Men över 80 procent av de tillfrågade anser att invandrare är skyldiga att anpassa sig till majoritetssamhällets vanor. Vi är toleranta när det gäller ytliga kulturuttryck som rör mat och kläder men har svårare att acceptera mångfald när det gäller mer grundläggande värderingar som rör religion, familjens roll och relationen mellan könen, menar Trägårdh.
Det verkar som vi i Sverige säger ja till mångfald, tolerans och pluralism så länge det handlar om abstrakta värderingar, men nej när mångfalden tar sig konkreta uttryck som avviker från enhetssamhällets normer, såsom slöjor, omskärelse av gossar och religiösa perspektiv utanför privatsfären. Det hävdar Jonas Qvarsebo i en av artiklarna. Han är lektor i utbildningsvetenskap och menar att de konfessionella friskolorna är en sorts lackmustest på hur väl Sverige klarar av att härbärgera genuin pluralism och mångkulturalitet. Hittills är misstänksamheten mot konfessionella friskolor påtaglig, vilket tyder på en monokultur vars tolerans i praktiken är begränsad.
Ett samhälle består alltid av flera olika kulturer, påpekar den framlidne teologen John H Yoder, som presenteras i en artikel av religionsvetaren Fredrik Wenell. Det är inget ideal utan en beskrivning av verkligheten. Kravet på att alla ska omfatta samma åskådning, oavsett om den är religiös eller sekulär, är enligt Yoder problematisk, ett försök att disciplinera verklighetens mångfald.
Författaren Lena Anderssons artikel ger ett kontrasterande perspektiv. Hon hävdar att staten utgör en oumbärlig motmakt till civilsamhället, där ojämlikhet och grupptryck annars får härja fritt. Staten ger i bästa fall enskilda människor möjlighet att ta sig ur familjens och den egna gruppens konformistiska gemenskap. Den egalitära staten bör därför utan prut genomsyra utbildningsväsende, vård och omsorg, menar Lena Andersson.
Här anar man ett genuint dilemma. Kanske är detta vår utmaning i dag, skriver Lars Trägårdh: ”Kan vi finna en institutionell ordning som samtidigt kan garantera individen frihet från ofrivillig gemenskap och erbjuda de frivilliga associationerna skydd från en absolutistisk universalism?”
Skrivet av: Charlotta Levay
Charlotta Levay är ämnessakkunnig i Framtidskommissionen. Hon är sekreterare i framtidsutredningen om Rättvisa och sammanhållning som koordineras av socialministern. Charlotta är annars lektor i företagsekonomi med inriktning på organisation vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet. Länk till bio
