Dagen efter Rio +20

Publicerad under kategori: Globala utmaningar
Nyckelord: FN,Global hållbarhet,OECD,Rio+20

Pekka Mellergård, docent i neurokirurgi och högskolerektor tillika medlem i Framtidskommissionen, har just kommit hem från FN:s möte i Rio. Här delar han med sig av sina intryck.

Skrivet av: Pekka Mellergård

Docent i neurokirurgi och högskolerektor. 54 år och född i Örebro. Neurokirurg och rektor på Örebro Teologiska Högskola. Redaktör och ansvarig utgivare för kulturtidskriften NOD.  Möt Pekka Mellergård i en filmad intervju. Högupplöst porträttbild: http://rkbildarkiv.se/ Länk till bio

Dagen efter Rio+20

Publicerad under kategori: Grön tillväxt
Nyckelord: FN,Global hållbarhet,Gunilla Carlsson,OECD,Rio+20

Pekka Mellergård, docent i neurokirurgi och högskolerektor tillika medlem i Framtidskommissionen, har just kommit hem från Rio. Här delar han med sig av sina intryck.

Rio+20 har inneburit ett antal ”första” för min del: första gången i Brasilien, första gången på en FN-konferens, första gången medlem i en svensk delegation. För att inte tala om första midsommarfirandet med mer eller mindre framträdande medlemmar i det svenska politiska etablissemanget – dansa ”Små grodorna” kan de, det kan jag försäkra! Det är kanske inte så konstigt om huvudet är fullt av intryck som behöver sorteras…

Några rubriker tränger sig på. En handlar om storslagen maktlöshet. Här är världens ledare med sina olika entourage samlade, med mycket självhävdelse, smågnabb om talarordning, motorcykelkonvojer med svarta bilar med färgade glas och den vanliga blandningen av egenintressen baserade på ambitionerna hos individer, organisationer och nationer. När detta berg häver sig så föds det i bästa fall en mus, tycks det. Det är många fler som vill leda än som kan leda, på det sätt världen behöver.

Men det är alltså så här världen ser ut, hur svårt det än är att acceptera. Kanske man bara måste gilla läget, och göra det minst dåliga av det. Jag träffade i alla fall många kloka människor som valt det förhållningssättet. Människans skröplighet och tvetydiga natur tycks svårreformerad. Och trots allt sitter man ju här och lyssnar istället för att skjuta på varandra, även om det mesta är hårt regisserat.

Jag måste ändå erkänna att det var roligare på det parallella ”Peoples Summit” i Parc de Flamengo, på andra sidan stan.  Lika många deltagare, nästan lika välorganiserat, med färre kostymer men med betydligt mer skaparglädje, vilja och energi. Och med diskussioner som var autentiska. Frustration, visst. Men också en känsla av att allt inte är kört, att olika typer av initiativ faktiskt kan och kommer att göra skillnad. Både för klimatet, andra miljöfrågor, för hållbar utveckling och för rättvisa och mänskliga rättigheter. Mitt intryck är att det i detta avseende fanns en intressant och lovande överlappning mellan alternativkonferensen och deltagarna i Riocentrets s.k. ”major interest groups”, med olika representanter för det mer officiella civilsamhället, inklusive ungdomsorganisationer, kyrkor, fackföreningar, kvinnogrupper, minoritetsfolk med flera.

Det blev ett slutdokument från Rio+20. Urvattnat och till intet förpliktigande, menar de flesta. Ribban läggs efter de som vill minst. Flera än någonsin tidigare ställer sig frågan om dessa stora multinationella möten snarare är ett hinder en än hjälp i försöken att möta de utmaningar mänskligheten står inför.

Många i den svenska delegationen lämnade  nog med känslan av ”både-och”. FN är det enda vi har för sådana här globala överläggningar, och att ersätta det med nya mindre konstallationer vore knappast konstruktivt. Men situationens allvar kräver också nya typer av initiativ. Och där har Sverige fortfarande ett internationellt förtroendekapital som gör det möjligt att ta ett större ansvar än vad som motsvarar vår försvinnande lilla del av jordens befolkning. En framtidsutmaning, om någon.

Samtidigt finns det en hel del egen hemläxa att göra. ”Max” från Latinamerikagrupperna påminde om det vid den svenska delegationens sista morgonmöte, då även andra svenskar som varit på något av de båda Riomötena var inbjudna. Hemma i Sverige får Stora Enso pris som ett föredöme för hållbar utveckling; av många brasilianare betraktas företaget som en av de stora miljöbovarna, utifrån vad som tycks vara goda skäl. Samma dag kommer en OECD-rapport som starkt kritiserar Sveriges oförmåga att ta itu med svenska företags mutbrott i samband med internationella affärer, ofta med implikationer på de problemställningar som Rio+20 har adresserat. Den i verkligheten (jämfört med massmedia) betydligt mer charmiga fullblodspolitikern och biståndsministern Gunilla Carlsson lyckades skickligt undvika Max fråga. Men den och liknande frågor kvarstår, och har väldigt mycket att göra med Sveriges framtida trovärdighet i frågor om hållbar  utveckling.

Skrivet av: Pekka Mellergård

Docent i neurokirurgi och högskolerektor. 54 år och född i Örebro. Neurokirurg och rektor på Örebro Teologiska Högskola. Redaktör och ansvarig utgivare för kulturtidskriften NOD.  Möt Pekka Mellergård i en filmad intervju. Högupplöst porträttbild: http://rkbildarkiv.se/ Länk till bio

Rio: ”We must measure what we treasure”

Publicerad under kategori: Grön tillväxt
Nyckelord: FN,Hållbarhet,Nick Clegg,Rio+20,Yolanda Kakabadse

Just nu befinner jag mig i Rio på FN:s konferens om hållbar utveckling. Det är den första FN-konferensen som behandlar samtliga tre aspekter av hållbar utveckling – ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet. Runt 190 nationer deltar, vid sidan av en lång rad ideella och icke-statliga organisationer och företag. Igår avslutades de förberedande förhandlingarna om ett slutdokument, som nu lämnas över till regeringscheferna.

Här på konferensen finns det olika åsikter om detta slutdokument. Många uttrycker kritik och anser att dokumentet inte går tillräckligt långt. Andra är mer nöjda, och pekar på det faktum att det är en oerhört svår process att försöka ena runt 190 länder från alla delar av världen kring skrivningar och åtaganden som är mer radikala. Åsiktsskillnaderna – och utgångspunkterna – mellan länder som befinner sig på väldigt olika positioner vad gäller exempelvis ekonomiska resurser och som möter väldigt olika problem är av naturliga skäl inte enkla att överbrygga. Det finns också en betydande misstro mellan olika länder som är svår att överbrygga. Det gäller inte minst de fattigare ländernas misstro mot de rikare länderna.

För egen del har jag inte hunnit läsa slutdokumentet i sin helhet ännu och har därför inte format någon fast uppfattning om hur det bör tolkas, men positivt är att det beslutats om att ta fram hållbarhetsmål (”sustainable development goals”) som från 2015 ska ersätta FNs milleniemål. Till skillnad från milleniemålen ska hållbarhetsmålen omfatta alla länder, inte bara utvecklingsländerna, vilket är positivt. Ett annat framsteg är att beslut har fattats om ett tioårigt ramverk för hållbar konsumtion och produktion (”sustainable consumption and production”), och att behovet av en omställning till en grönare ekonomi framhålls.

Vid sidan av förhandlingarna och regeringsrepresentanternas tal anordnas en lång rad seminarier av olika organisationer. Idag har jag deltagit på två sådana: Beyond GDP: Measuring the Future We Want och High-Level Dialogue on Natural Capital Accounting. Båda har varit mycket intressanta, och lyfter fram (1) behovet av andra mått än BNP som kan komplettera BNP när det gäller att mäta mänsklig utveckling och välstånd samt (2) behovet av att hitta sätt att värdesätta naturen så att naturens värde liksom kostnaderna när tillräcklig miljöhänsyn inte tas blir tydligare.

Tillsammans tydliggör dessa seminarier att om världen ska kunna ställa om till en utveckling som är hållbar inte bara ekonomiskt, utan också socialt och ekologiskt, måste vi hitta nya mätmetoder som på ett bättre sätt tydliggör värden och kostnader förknippade med olika mänskliga aktiviteter. Som Storbritanniens vice premiärminister Nick Clegg framhöll: ”Without the right tools to measure the right things we cannot do the right things”. Eller som Yolanda Kakabadse, Världsnaturfondens ordförande, sade: ”We must measure what we treasure”.

Det instämmer jag helt i.

Skrivet av: Jesper Strömbäck

Jesper Strömbäck är huvudsekreterare och kanslichef för regeringens Framtidskommission. Under perioden som arbetet med regeringens Framtidskommission pågår är Jesper tjänstledig från tjänsten som professor i journalistik och politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, Campus Sundsvall. Möt Jesper Strömbäck i en filmad intervju. Högupplöst porträttbild: http://rkbildarkiv.se/ Länk till bio

”Vår ohållbara konsumtion utarmar jordens resurser”

Publicerad under kategori: debattartikel
Nyckelord: FN,Global hållbarhet,Globalisering,Rio+20

Artikel publicerad i DN Debatt
Av: Fredrik Reinfeldt, Statsminister, Gunilla Carlsson, Biståndsminister, Lena Ek, Miljöminister

Denna vecka reser vi till Brasilien för att delta i FN:s konferens om hållbar utveckling, ”Rio +20”. Mötet handlar om hur vi ska fortsätta det internationella samfundets strävanden efter ett hållbart samhälle, som påbörjades vid FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972. Ett samhälle som kan uppvisa såväl hållbar ekonomisk utveckling, som social och miljömässig hållbarhet. Det är allas vårt ansvar att använda jordens resurser utan att äventyra framtida generationers behov.

Läs hela debattartikeln

Skrivet av: Tobias Nilsson

Tobias Nilsson är kommunikatör i Framtidskommissionen. Han kommer närmast från UD:s presstjänst där han ägnat sig åt mediekontakter och utveckling av UD:s digitala och sociala kanaler. 2009 var han projektledare för webbplatsen se2009.eu, som utvecklades för det svenska ordförandeskapet i EU. Länk till bio

Det är bättre att ha delvis rätt än helt fel

Publicerad under kategori: Bortom BNP
Nyckelord: BNP,Hållbarhet,Rio+20,Välfärd

Den 14 juni arrangerade Framtidskommissionen seminariet ”Beyond GDP – indicators for future policy-making”. Syftet med seminariet var att diskutera hur vi bättre kan mäta samhällelig utveckling. BNP är ett mått för ekonomisk aktivitet som härstammar från 1930-talet.

BNP-begreppet har en rad brister, till exempel mäts inte obetalda tjänster som utförs i hemmet så som barnavård. Men kanske ännu mer allvarligt så används BNP ofta som indikator på samhällelig utveckling, istället för att ses på som ett medel för att uppnå välfärd. Att sammanblanda mål med medel riskerar att leda till politiska felprioriteringar.

Diskussionen är högaktuell av flera skäl. Dels har vi under senare år sett en intensiverat debatt internationellt kring behovet för mått som bättre speglar samhällelig utveckling. OECD, EU och FN har alla kommit med uttalanden om att vi måste gå bortom BNP. Detta trots eller kanske på grund av finanskris och skuldkris. Och temat ska även diskuteras under FN:s stora konferens för hållbar utveckling som arrangeras i Rio de Janeiro denna veckan.

Vad är då alternativet till BNP? Finns något annat mått tillhands? Seminariet gav åhörarna ett tydligt nej.

För det första: Välfärd har minst två dimensioner: människors välbefinnande i dag, samt välfärdens hållbarhet. För dessa dimensioner behövs olika mått, precis som att man i bilen både behöver mäta både fart och drivmedel. Alltså kan vi inte slå ihop alla relevanta dimensioner till ett enda mått.

För det andra: både välbefinnande och hållbarhet är svårt att mäta. Senare tids forskning och initiativ har gett oss bättre förutsättningar att utveckla sådana mått, men det kommer nog att dröja ganska länge innan vi kan presentera en full översikt över Sveriges befolknings känsloliv eller ett helt grönt BNP.

Kan Sverige spela någon särskilt roll? Sverige var en pionjär i utvecklingen av BNP-begreppet. Vi har även en tradition av bra statistik, både för miljö och människor. Samtidigt bygger svensk statistik som oftast på register, inte intervju eller enkäter. Å ena sidan ger det trovärdiga siffror, å andra sidan ger det väldigt lite information om hur människor subjektiva välbefinnande. När vi deklarerar säger vi inget om vad vi tycker om att betala skatt. Alltså har även Sverige en lång väg att gå.

Första steg måste vi ta nu. Under Rio-konferensen ska bland annat diskuteras nya mål för hållbar utveckling, Sustainable development goals. Dessa är tänkt att likna FN:s millenniemål för utveckling som antogs år 2000.

Eftersom vi vare sig kan mäta utveckling eller hållbarhet, borde vi sätta mål för detta? Svaret är ja. Något måste vi styra politiken efter, och för det räcker inte BNP längre. För tiden för vi leva med att våra mått och mål inte är perfekta, men det är bättre att ha delvis rätt än helt fel.

Skrivet av: Petter Hojem

Petter Hojem är ämnessakkunnig i Framtidskommissionen. Han är sekreterare för utredningen Hållbar tillväxt i globaliseringens tid, som koordineras av näringsminister Annie Lööf. Petter är tjänstledig från tankesmedjan FORES där han har arbetat som programansvarig. Länk till bio

A call for public participation and measures of resilience

Publicerad under kategori: Bortom BNP
Nyckelord: Beyond GDP,Civil society,KTH,Rio+20,Stiglitz-Sen-Fitoussi commission

För att få ytterligare ett perspektiv på  framtidsseminariumet ”Bortom BNP″ bad Framtidskommissionens kansli en av de anmälda deltagarna att ta med sig penna och block och skriva ner sina tankar från seminariet. Denna gång blev det Julien Morel som är KTH-student, specialiserad på energi och miljö. 

 Comments on the seminar “Beyond GDP” held on June 14th

The lesser that can be said about the conference that was held on “Beyond GDP” on June 14th is that it posed more questions than answers. However, as Marco Mira d’Ercole explains it, this shouldn’t be a call for inaction. At the contrary, asking the right questions is the most importation step in order to set a framework to monitor “what is worth” and to end up, in the medium term, with the right answers.

As a methodological remark, I have been always surprised to realize that this debate on indicators has so far always been in the hands on statisticians, economists and policy-makers: the civil society is almost always let apart. In particular, the Stiglitz-Sen-Fitoussi commission, held in France to set recommendations on these issues, was held by a group of high-level experts, and among them five “Nobel Prizes in economics”. I think that these indicators rely on values that should be discussed and constructed with a far broader range of stakeholders. This consideration is critical because it will set a democratic legitimacy to these indicators and will reflect more accurately the question that is raised: to measure “what is worth” for people. Sweden has a long experience in public participation, and could take this message up to international debates.

I would like to emphasize a second call: a call for “resilient people, resilient planet”, as the zeroth draft to Rio+20 explains it. This imply to measure not only the current state of “what is worth”, but also to foresee the path and the consequences of our actions. This also implies that a measure of “Green GDP” cannot be compliant with a measure of resilience, as it turns sustainability into a weak form. I think that the Commission on the Future carries such long-term views, in particular by raising the need to question GDP growth. Actions are now needed to move forward.

At last, to me, four different topics have been tackled this day: measures of well-being (“wealth”), sustainable economic models, alternatives to the objective of growth and measures of physical sustainability. Each of these issues have to be tackled specifically, but I think that we have reached a time where the two considerations explained above should be raised strongly at first prior to any decision. In particular, it could be good if the future international “task-force” on alternative indicators, that is to be set at Rio+20, could take into account those two considerations.

Skrivet av: Julien Morel

Julien Morel is a French civil engineer specialized in energy and environment. He has carried out his Master's Thesis at KTH on the subject "Beyond GDP use", trying to assess the place of GDP in our society in order to set recommendations to "go beyond" those uses. Länk till bio

Stockholm +80 – What will it look like?

Publicerad under kategori: Globala utmaningar
Nyckelord: Earth Summit,FN,Rio+20,Stockholm+40

Vi lämnade nyligen Stockholm +40 och närmar oss Rio +20. Men vad händer Stockholm +80? Framtidskommissionens kansli bjuder in gästskribenter. Denna gång är det Ivana Savic. Sedan Rio-konferensen 1992 har man man inom FN-systemet fört en dialog med olika intressegrupper där barn och unga är en av dessa. Inför Rio+20 koordinerar Ivana Savic denna gruppens bidrag till konferensen. 

Perception of time is a subject to relativity and one would think that 2052 is a distant future, and that there is enough time to build the future that we want. However, it is an illusion that in a few decades drastic or even needed change for better is possible. Change is a process that takes time and that does not happen overnight, particularly when it comes to sustainable development.

In 1972, one of the most important conferences for human development was held in Stockholm, and that very same conference laid down foundation for the conceptualization of sustainable development. It was defined as the type of development that balances economic, social and environmental priorities. Additionally, the very same Stockholm Conference introduced to the world environmental governance as a tool to protect world citizens’ wellbeing from threats stemming from environmental degradation. Furthermore, twenty years after Stockholm, Earth Summit happened that further advanced, expand outcomes of the Stockholm Conference, and introduced new, visionary concepts. And yet today, the same issues and threats still affect the livelihoods of millions of people all over the world.

Forty years after Stockholm and twenty years after the Earth Summit, we reached the point where the world we want and the world we have are drastically different. It seems like we are stuck in a vicious cycle repeating our mistakes and solving problems in the same way we created them. During the Stockholm+40 meeting, a delegate read the Declaration of the United Nations Conference on the Human Environment. I was sad to note that the same set of issues being discussed today in Rio+20, are the same issues discussed in 1972: environmental degradation and economic and social inequality. It seems that unless we learned from the shortcoming of our current approach to sustainable development, we will be “trying to find solutions” to the same set of issues in 2052. It is time to learn from our mistakes and implement new and holistic initiatives to address our societal, economic, and environmental challenges. Even more, we must believe in the process and believe that changes for better are possible. However, change is not only a responsibility of governments; it is a shared responsibility among all members of our society. Each contribution that we make is crucial for building the future we want.

In forty years from now on, I hope that Stockholm+80 will celebrate achieved vision, political commitment, ambition and goals set in 1972 and expanded further in the following decades. In forty years, I expect that our conversation to be related about innovative models for regional and worldwide sustainable development, in which each of us has an opportunity to meaningfully participate. Every process has it beginning, its peak and fall. I more than ever, believe that the sustainable development process is just in its beginning, and now it’s the time to work toward reaching its peak.

Skrivet av: Ivana Savic

Ivana Savic representerar FN:s  Commission on Sustainable Development Major Group for Children and Youth vid Rio +20. Ivana arbetar vanligtvis för Belgrade Child Rights Centre.   Länk till bio

”Världen behöver globalt ledarskap”

Publicerad under kategori: Global ekonomi
Nyckelord: FN,Johan Rockström,Klas Eklund,Rio+20,Stockholm +40

Framtidskommissionens medlemmar Johan Rockström och Klas Eklund skriver i dag på DN:s debattsida om att utvecklingen på de flesta områden såsom klimat och biologiskt mångfald ser dystrare ut nu än för 40 år sedan då den första globala miljökonferensen hölls i Stockholm.

I dag samlas flera av världens miljöministrar i Stockholm till 40-årsminnet av FN:s första globala miljökonferens. ”Stockholmskonferensen 1972” blev startskottet för det globala miljösamarbetet. Nu hoppas man injicera politisk energi inför FN:s möte om hållbar utveckling i Rio i juni.

”Stockholm +40” utgör en möjlighet för Sverige att påverka den globala politiken för hållbar utveckling. Konferensen är också ett tillfälle att reflektera över hur världens regeringar har levt upp till tidigare utfästelser. Framsteg har gjorts på några områden, såsom skydd av ozonlagret och minskning av luftföroreningar. Men på de flesta områden, från klimat till biologisk mångfald, är utvecklingen dystrare.

Dessutom, vilket är ytterst allvarligt, har det globala politiska ledarskapet på miljöområdet under de senaste åren faktiskt gått bakåt! 1972 kunde ledare enas om att hållbar förvaltning av miljön är en förutsättning för välfärd och ekonomisk utveckling. I dag ger naturvetenskapen en massiv uppbackning till stöd för kraftfulla insatser för att avvärja storskaliga miljörisker. Även ledande ekonomer som Nicholas Stern och William Nordhaus visar att det är samhällsekonomiskt lönsamt att nu investera för att till exempel bromsa den globala uppvärmningen.

Ändå domineras den politiska diskursen av synen att hållbarhet är en kostnad. Miljö ställs ofta i motsats till utveckling. Miljö eller jobb; hållbarhet eller tillväxt – det är den förhärskande retoriken både bland republikaner i USA och från en del politiska ledare i tillväxtekonomier. Ifrån bjärt motsatta ståndpunkter landar de i samma slutsats: miljöinvesteringarna får vänta.

Att världen har backat från Stockholmskonferensens ambitioner märks också i det resultat­dokument, ”Zero Draft”, som förhandlas fram inför Rio-konferensen i juni. Dokumentet saknar både vision, substans och ambition.

Detta är farligt, i ett läge då världen behöver globalt ledarskap. Så länge som människorna var få och levnadsstandarden låg gjorde mänskligheten inte så stort avtryck i naturen. Men nu går världens befolkning mot 9-miljardersstrecket och inkomsterna i de folkrika länderna stiger snabbt. Den globala BNP som det tog mänskligheten 10.000 år att nå, fördubblas nu på 15–20 år. Och fortsätter tillväxten i samma takt ytterligare 15–20 år, innan befolkningen planar ut, fyrdubblas produktionen. I absoluta tal medför det en enorm ökning av resursbehov, avfall och slitage på naturen – och det är just de absoluta talen som är de viktiga, eftersom planetens ekologiska utrymme har gränser.

För ett år sedan hade tidskriften The Economist – som knappast kan betraktas som något rödskäggigt, grönrabulistiskt organ – ett omslag som förkunnade ”Welcome to the Anthropocen”. Tidskriften hade tagit till sig forskningens slutsats att vi gått in i en ny geologisk tidsålder, där mänskligheten är den största förändringsfaktorn på vår planet.

Jorden upplever just nu en global massutrotning av arter. Tillgången till färskvatten är i fara för miljarder människor. Kol-, kväve- och fosforcyklerna förrycks. Sammantaget håller mänskliga aktiviteter på att slå i taket av vad biofysiska och ekologiska processer på jorden klarar av – vilket ger stora risker, inte bara för folkhälsa, jordbruk och livsmedelsförsörjning utan också i krassa ekonomiska termer. Anledningen är inte bara att naturkapital skadas. Vi riskerar även tröskeleffekter, med accelererad avsmältning av Arktis is, kollaps av marina fiskeresurser och uttorkning av jordbrukslandskap.

Förhandlingsdokumentet inför Rio är tyst om denna skala av mänsklig miljöpåverkan. Dokumentet står inte i paritet med den vetenskapliga riskbilden, och ger således inte den grund som behövs för en politik för hållbar utveckling.

Vad bör då göras? Vi är båda medlemmar av regeringens Framtidskommission, och har således ett uppdrag att tillsammans – utifrån våra olika perspektiv som ekonom respektive miljövetare – formulera problembilder och lösningar inför den långa sikten.

Vi menar att Sveriges internationella trovärdighet erbjuder en möjlighet inför dagens konferens. Sveriges regering kan och bör nu driva flera strategiska frågor.

För det första: På nationell nivå kan Sverige vara ett föredöme som vågar gå före och testa lovande lösningar. Den gröna skatteväxlingen bör fortsätta, med lägre skatt på arbete men högre skatt på miljöförstörande produktion och konsumtion. Företagen behöver utveckla nya strategier för grön tillväxt, baserade på kretsloppsbaserade affärsmodeller. Då krävs starka styrmedel för att skapa incitament för hållbara affärsstrategier.

Sverige kan gå än tydligare i spetsen för att utveckla miljöräkenskaper och lägga om nationalräkenskaperna i grön riktning. Staten kan också visa vägen för den privata sektorn genom att sätta tydligare hållbarhetsmål för sina egna, statsägda företag.

För det andra: Sverige är litet; bara halvannan promille av världens befolkning. Viktigt är därför hur vi kan påverka EU:s miljöarbete. I dag ser vi illavarslande tecken på hur europeiska ledare prioriterar ner miljö- och klimatarbetet. Sverige bör rida spärr mot alla sådana tendenser.

För det tredje: På global nivå bör vi sträva efter att formulera en hållbar vision som svarar upp mot riskbilden. Två rimliga mål är en omställning till en värld med tillgång till förnybar energi och till mat producerad från hållbart lantbruk. Vi har i dag teknologier, styrmedel, och marknadsverktyg för att klara båda dessa revolutioner. Vad som saknas är den politiska viljan. Sverige bör gå i bräschen men behöver då prioritera upp global miljö i regeringsarbetet.

Därför måste det globala samarbetet stärkas. I Stockholm 1972 föddes FN:s – ganska tandlösa – miljöprogram UNEP. Nu finns möjligheten att i Rio uppgradera UNEP till ett fullödigt FN-organ, vilket skulle ge miljön samma politiska tyngd som handel och hälsa i det globala samarbetet. Sverige bör också stödja den colombianska regeringens förslag att omvandla FN:s Millenniemål till globala hållbarhetsmål.

Avslutningsvis: Världen behöver en snabb övergång till en grön ekonomi. Ekonomiska styrmedel måste kompletteras med politiska mål och kraftfulla institutioner.

I Stockholm, för 40 år sedan, stakades en ambitiös kurs ut – trots att vetenskapen då inte hade kommit lika långt som nu. I dag finns inga ursäkter. Vi har god kunskap om de akuta risker som mänskligheten möter. Sverige har åter chansen att visa globalt ledarskap för att lösa mänsklighetens ödesfrågor. En visionär ”Stockholmsanda” vore en bra start.

Skrivet av:

Johan Rockström, chef Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet, medlem Framtidskommissionen

Klas Eklund, seniorekonom SEB, adjungerad professor, Lunds universitet, medlem Framtidskommissionen

Skrivet av: Tobias Nilsson

Tobias Nilsson är kommunikatör i Framtidskommissionen. Han kommer närmast från UD:s presstjänst där han ägnat sig åt mediekontakter och utveckling av UD:s digitala och sociala kanaler. 2009 var han projektledare för webbplatsen se2009.eu, som utvecklades för det svenska ordförandeskapet i EU. Länk till bio

Hållbar livsstil och innovativa lösningar

Publicerad under kategori: Globala utmaningar
Nyckelord: Rio+20,Stockholm +40

Just nu möts näringsliv, civilsamhället, forskare, beslutsfattare och ungdomar i Stockholm för att diskutera hållbara lösningar inom teknik, produktion och livsstil. Stockholm+40 är en internationell konferens och en upptakt inför Rio+20, FN:s konferens om hållbar utveckling i Rio de Janeiro i juni. Framtidskommissionen är självfallet där och lyssnar och lär.

Stockholm + 40 pågår mellan den 23 till 25 april. Namnet +40 är en blinkning mot FN:s första globala konferens om den mänskliga miljön som hölls i Stockholm 1972. Följ konferensen live här.

Skrivet av: Tobias Nilsson

Tobias Nilsson är kommunikatör i Framtidskommissionen. Han kommer närmast från UD:s presstjänst där han ägnat sig åt mediekontakter och utveckling av UD:s digitala och sociala kanaler. 2009 var han projektledare för webbplatsen se2009.eu, som utvecklades för det svenska ordförandeskapet i EU. Länk till bio

Stockholm -30

Publicerad under kategori: Global ekonomi
Nyckelord: Alva Snis Sigtryggsson,Gunilla Carlsson,LSU,Rio+20,Stockholm+40

Framtidskommissionens kansli bjuder in gästskribenter. Denna gång är det Alva Snis Sigtryggsson är LSU:s, Sveriges Ungdomsorganisationers representant
till Rio+20.

Unga är framtiden. Denna lilla mening som används om och om igen i olika syften. För att försvara att ungdomar inte kommer fram i dagens debatt? Som en desperat förhoppning om att framtidens makthavare kommer lösa problem nutidens inte klarar av? Spelar vi då ingen roll i nutiden? Lördagen den 24e mars samlades LSU, Sveriges Ungdomsorganisationer för att diskutera unga och ungdomsorganisationers roll i arbetet för en hållbar utveckling.

För den mindre ordvitsbenägne kan nämnas att Stockholm-30 stod för de då 30 dagarna som återstod till Stockholm+40, men också för den del av befolkningen som är yngre än 30 år. Vi unga. Och nu är det bara en vecka kvar till konferensen tar sin början i Münchenbryggeriet i Stockholm. För några dagar sen fick jag frågan om jag trodde att unga såg på hållbar utveckling på något annat sätt än äldre gör. Naturligtvis dök den under Köpenhamnsmötet väl använda sloganen, “how old will you be in 2050?”, upp i huvudet. Den krassa sanningen är nämligen att vi ser på hållbar utveckling på ett annat sätt eftersom vi kommer ta konsekvenserna av de beslut som tas eller inte tas idag. För oss unga blir framtiden en skrämmande realitet i takt med att lite görs för att styra den rätt.

Även om stämningen var förväntansfull inför dagen då Gunilla Carlsson inledde med tal om hållbarhetsmål och utvecklingsstrategier, var det som att detta allvar trängde sig på. Denna blandning av ödesmättnad och ett stort mått av jävlar anamma för att förändra skulle komma att följa oss under hela dagen.

Det är nämligen något som händer när man blir engagerad i den så kallade hållbarhetsrörelsen. Dessa människor som lite grann hela tiden jobbar för en framtid som är värld att kallas framtid. Det är som att ens eget liv sakta men säkert sammanlänkas med alla andras och allt annat. För mig började det när jag stod i havet av aktivister och poliser utanför Bella Center i Köpenhamn en kall decemberkväll 2009. Kanske var det inte allvaret kring ett klimatavtal som såg ut att glida mellan våra fingrar som slog mig mest, utan den kraft som så symboliskt stod i mörkret utanför förhandlingssalarna och såg sin framtid kompromissas med på håll.

Deltagande och demokrati blev direkt aktuellt då social hållbarhet diskuterades under rubriken “Är Rio+20 socialt hållbart?”Samtliga paneldeltagare beklagade ljudligt att de sociala frågorna ägnas så lite uppmärksamhet. Att social hållbarhet kommit i skymundan är nästan konstigt när man tänker på något så enkelt som den mänskliga naturen. Att vi människor ska må bra på alla plan och att våra barn och barnbarn också ska få göra det, det måste väl nästan vara det enklaste budskapet av dem alla? Sociala frågor har länge betraktats som mjuka värden, något som inte riktigt går att räkna på eller med. Ändå är det något som vi mellan oss så uttryckligen visar är viktigt. Likadant vet vi att vi mår bra av att ta en promenad i en närliggande park eller bara ligga ner i gräset och titta upp på träden. Trots det byggs grönområden bort i städerna.

När nästa punkt på dagordningen så var grön ekonomi blev omvärderingen av vårt världssystem en het diskussionspunkt. De hårda värdena, ekonomin, vad har den egentligen för funktion? Har vi glömt bort varför vi skapade den? Har vi glömt bort vad vi egentligen vill? Rebecka Carlsson från Grön Ungdom förklarade att vi måste ha en helt annan utgångspunkt än den vi har idag. Det finns ett faktum vi hela tiden måste förhålla oss till och det är att först kommer det ekologiska systemet, sen det sociala och sedan det ekonomiska. Känns det då inte medens absurt att utgå från hur ekonomin ser ut?

När dagen var slut hade många nya idéer spirat och den hopplöshet som alltid lurar bakom hörnet var som bortblåst för en liten stund. Vi vet ju vad vi ska göra! Nu skapar vi framtiden! Jag vet att den entusiasmen inför vårt allvarliga uppdrag kommer vara med oss. Jag vet att den behövs. Ständigt döms ungdomar ut av fördomar, vi exkluderas och behandlas som ett komplement till ett system vi tillsammans med alla andra vill förändra i grunden. Unga är nu och det är nu som framtiden bestäms. Jag kan inte tala för alla unga, men jag är en av dem. Jag är en av dem som 2050 kommer vara något äldre än Framtidskommissionärerna är nu och jag kommer se tillbaka på det som nu är min osäkra framtid. Vad kommer jag att se?

Skrivet av: Alva Snis Sigtryggsson

Alva Snis Sigtryggsson är LSU:s, Sveriges Ungdomsorganisationers representant till Rio+20. Hon är även engagerad i Fältbiologerna och inför ungdomskonferensen Power Shift i höst. Alva tar studenten från Globala Gymnasiet i vår Länk till bio